(Publ. 29 APR 2014) En innehavare av en webbplats får numera länka till upphovsrättsliga verk som är fritt tillgängliga på en annan webbplats utan upphovsmannens medgivande. Detta oavsett om det är tydligt att användaren förflyttas till en annan webbplats eller inte, dvs. om verket framstår som en del av innehållet på den aktuella webbplatsen. Detta enligt ett förhandsavgörande från EU-domstolen i ett mål mellan fyra journalister och internetsökmotorn Retriever. Retriever behövde inte betala ersättning till journalisterna då söktjänsten inte gör intrång i det upphovsrättsliga skyddet.
Bakgrund
Målet i Svea hovrätt rörde ersättning som de fyra journalisterna ansåg sig ha rätt till med anledning av den skada som de påstod sig ha lidit genom att Retriever på sin webbplats tillhandahållit klickbara länkar (”hyperlänkar”) till tidningsartiklar som journalisterna hade upphovsrätt till. Deras artiklar hade tidigare publicerats i en tidning och på tidningens webbplats, och det var ostridigt mellan parterna att dessa artiklar var fritt tillgängliga på denna webbplats.
Retrievers webbplats erbjuder sina kunder listor med klickbara länkar till artiklar som publicerats på andra webbplatser. Om kunden klickar på en av länkarna framgår det enligt de fyra journalisterna inte tydligt att kunden förflyttas till en annan webbplats för att få tillgång till verket. Enligt Retriever var det dock uppenbart för kunden att klickandet på en av dessa länkar innebär att denne förflyttas till en annan webbplats.
Journalisterna väckte talan mot Retriever vid Stockholms tingsrätt och yrkade skadestånd, med hänvisning till att bolaget utan tillåtelse hade överfört deras artiklar till allmänheten genom att göra dem tillgängliga för sina kunder. Tingsrättens dom till Retrievers fördel överklagades senare till Svea hovrätt som därefter bad EU-domstolen tolka artikel 3 (1) i Infosoc-direktivet, dvs. huruvida upphovsmannen har en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring via länkning till allmänheten av hans verk.
EU-domstolens avgörande
I sitt förhandsavgörande i mål C-466/12 från den 13 februari 2014 konstaterade EU-domstolen att artikel 3 (1) i Infosoc-direktivet ska tolkas så att tillhandahållandet på en webbplats av klickbara länkar till verk, som är fritt tillgängliga på en annan webbplats, inte utgör överföring till allmänheten på sådant sätt som avses i denna bestämmelse. Enligt domstolen är länkning till en helt öppen webbplats, även om länkningen utgör en överföring till allmänheten, upphovsrättsligt tillåtet eftersom den inte träffar en ”ny publik” jämfört med den som redan träffas genom den öppna webbplatsen. Vidare innebär artikeln att en medlemsstat inte får ge ett mer omfattande skydd för upphovsmännen genom att låta begreppet överföring till allmänheten omfatta fler handlingar än dem som avses i denna bestämmelse.
Domstolen slog fast att utgångspunkten i artikel 3 (1) i direktivet är att varje handling av kommunikation av ett verk till allmänheten måste vara godkänd av upphovsrättsinnehavaren för att vara tillåten. EU-domstolen konstaterade därefter att begreppet överföring till allmänheten består av två förutsättningar; nämligen att en åtgärd som kan kallas ”överföring” utförts och att den adresserar ”allmänheten”. Domstolen klargör också att överföring äger rum redan när en åtgärd leder till ”potentiella mottagare”. Det räcker alltså med att personer ur den publik som det skyddade verket riktar sig till faktiskt kan få del av verken, oberoende av om de faktiskt utnyttjat denna möjlighet eller inte.
Sådan överföring till allmänheten som faller inom ramen för artikel 3 (1) i direktivet sker dock bara om överföringen är riktad till en ”ny publik”, d.v.s. en publik som upphovsmännen inte beaktade när de lämnade sitt tillstånd till en ursprunglig överföring till allmänheten. För att en överföringsåtgärd ska rikta sig till en ny publik krävs att den antingen (i) kringgår en teknisk begränsning, t.ex. med en länkningsåtgärd, (ii) länkar till ett verk som rättsinnehavaren inte längre tillgängliggör på en öppen webbplats, eller (iii) länkar till ett verk som endast är tillgängligt för en begränsad publik.
Vad gäller länkar till verk som finns fritt tillgängliga genom upphovsmannens överföring konstaterade EU-domstolen att publiken omfattar samtliga potentiella besökare på hemsidan, d.v.s. samtliga internetanvändare. Tillhandahållandet av en länk till ett sådant verk kan därför inte utgöra en överföring till en ny publik och kräver därför inte rättighetshavarens tillstånd. EU-domstolen konstaterade vidare att det inte har någon betydelse hur verket presenteras på hemsidan, dvs. om användaren tydligt förflyttas till en annan hemsida eller om verket framstår som en del av den aktuella hemsidan.
EU-domstolen slog även fast att syftet med direktivet bland annat är att avhjälpa de rättsliga skillnader och rättsosäkerhet som finns i förhållande till upphovsrättsligt skydd. En medlemsstat får därför inte ge ett mer omfattande skydd för upphovsrättsinnehavare genom att föreskriva att begreppet överföring till allmänheten även omfattar andra aktiviteter än de som avses i artikel 3 (1) i Infosoc-direktivet.
